Rent krasst så var inte siffrorna smickrande för Malmö FF:s Andreas Vindheims karriär i somras. Han var på väg att fylla 23 år, men från sin sista tid som tonåring fram tills i somras så hade han endast spelat 2000 minuter seniorfotboll, motsvarande 22 hela matcher. 22 hela matcher på tre och ett halvt år i MFF.
En oroväckande låg siffra i en viktig period för en ung spelare. Det fanns förklaringar, där några skador och Anton Tinnerholm som konkurrent var de två främsta. Vindheim själv visade ingen oro. I intervjuer slog han konstant bort idéer om utlåning. Han sa aldrig ett ord som kunde tolkas som klagomål. Han förlängde kontraktet. Han påpekade hur bra han trivdes i föreningen och hoppades att tålamodet skulle belöna sig.
Det har det gjort under hösten 2018. I dag möter han och Malmö FF ett Besiktas som Vindheim tidigare har gjort sin karriärs kanske bästa match emot.
- Med tanke på motståndet får man nog säga det, säger Vindheim om höstens 2-0-seger där han fick in ett inlägg rakt i mål samt fixade en straff.
Förutom matchen mot Besiktas hemma har Vindheim bland annat gjort mål borta mot Sarpsborg och två assist borta i kvalet mot Midtjylland. Fystränaren Ben Rosen har också i en tidigare intervju med Fotbollskanalen sagt att han aldrig har sett några liknande siffror än det Vindheim bjuder på i form av löpmeter och intensitet.
- Jag har haft en pappa som alltid sa när jag var yngre, och som tryckte in i min skalle, att jag aldrig ska falla på grund av det fysiska. ”Ingen ska springa längre än dig, man kan alltid springa mer”. Det har blivit kvar i mitt huvud.
Ibland känns det som att du springer så mycket att man undrar om du kommer springa upp en skada. Hur ser du på din karriär med skadorna, känner du dig skadedrabbad?
- Jag har haft en bristning. Annars har det varit två skador som man inte kan skydda sig från. En korsbandsskada där det är otur att man trillar på det knäet, och sedan fotleden som hamnar i en duell där jag blir tacklad. Fem månader där, fem månader med knäet, och bristningen kom till följd av att jag varit skadad och jag startade lite för tungt för kroppen.
Det var annars inte givet att Vindheim skulle bli högerback. I sin ungdom var han innermittfältare i den lilla lokala klubben Nymark från Norge. I samma 1994-1995-kull fanns också bland annat Bård Finne, Kasper Skaanes, och Jonas Grönner, och de fyra spelarna spelade bland annat en U21-landskamp för Norge ihop 2014. Så trots klubbens lilla storlek så gick det väldigt bra för Nymarks U-sektion.
- Vårt lag förlorade nog inte en match på många, många år.
Åtminstone Vindheim lämnade dock Nymark tidigt. Som 13-åring flyttade han till drömklubben Brann. En klubb som hans pappa hade spelat i, och en klubb vars arena han hade vuxit upp ett stenkast ifrån. Han brukade springa runt på arenan och hitta flaskor som han kunde panta, eller springa till träningsplanen för att hoppas att någon boll skulle skjutas iväg så han kunde ta med sig den hem.
Det blev dock inte en direkt glädje i U-lagen. Vindheim flyttades tidigt från centralt mittfält till högerback.
- Jag kommer ihåg att jag var lite lack på att få spela högerback, men man gjorde många mål som högerback på sättet vi spelade på. Det var en säsong där jag gjorde 17 mål som högerback, så då var plötsligt roligt att spela högerback.
Redan innan han hade tagit sig in i Branns A-lag hade franska Ligue 1-klubben Saint-Étienne hört av sig, med ett kontrakt som innebar spel med reservlaget och träning med A-laget. Vindheim blev dock kvar för att försöka slå sig in i A-truppen. Det gjorde han under Rikard Norlings ledning år 2014.
- Kul att få spela och få chansen, att få ett genombrott i Brann, men sedan gick det som det gjorde. Man känner sig skyldig i att man trillade ur. Samtidigt började året med att jag precis hade skrivit på ett proffskontrakt och jag var räknad som backup till Birkir Saevarson, och sedan var jag knappt inte ens med i truppen de första matcherna. Sedan fick jag starta en match, och startade nästan varenda match efter det.
- Jag kände sedan att jag hade gjort en okej säsong i Brann. Flera klubbar var intresserade. Malmö FF kom på banan. Klubben (Brann) hade precis frågat om jag kunde gå ner i lön för att de behövde pengar, och jag hade inget stort kontrakt så det var inte mycket de sparade där. När Malmö kom på banan tänkte jag att Brann får pengar och jag får en ny utmaning. Ett bra steg. Inte för stort, inte för litet.
Nu verkar steget in i MFF:s lag vara helt klart, men förutom att ta Malmö FF vidare från gruppspelet i Europa League så är det några saker kvar på Vindheims lista över saker som han vill uppnå. Att spela för norska A-landslaget är en sak, men konkurrensen på högerback där inkluderar Omar Elabdellaoui (Olympiakos) och Jonas Svensson (AZ), som bägge är ordinarie i sina klubbar, tillsammans med Martin Linnes, som får en hel del speltid i Galatasaray. Det kan ta tid innan han får chansen.
Under tiden använder han en annat del av sitt liv för att träna upp sitt tålamod ännu mer: sitt pianospelande.
- Min tjej spelar piano, och jag ville lära mig spela ett instrument och alla spelar gitarr.
- Jag började med Titanic-låten.
- Det har gått sådär, men jag är en konkurrensmänniska. Man har inte tålamodet om man inte bemästrar något. Då blir man fort lack och förbannad. Det är ett test att bli ännu mer tålmodig.