– Det VAR på tiden

I en fotboll som går allt snabbare och med en tilltagande mediabevakning, konstant närvarande genom exempelvis sociala medier och nätsidor, har domarens uppdrag att skapa rättvisa under 90 minuter fotboll förvandlats till ett omöjligt uppdrag.

”Höjden av galenskap är att göra samma sak gång på gång och förvänta sig olika resultat”

Albert Einsteins konstaterande är faktiskt ganska aktuellt när det kommer till det självklara i att det beslut som togs idag var det rätta för fotbollens framtid.

Match efter match. Vecka efter vecka. Annars sitter vi ju alltid där. Diskuterar en offside som nog blev fel, en straff som borde ha getts. En filmning som förstörde matchen.

Det har varit naivt att tro att vi kunnat reda ut detta utan tekniska hjälpmedel.

I en fotbollsvärld där varje spelare är ett fysiskt praktmonster och där videonärvaro i tre tusen olika vinklar gör att åskådaren upplever en match på ett helt annat sätt än domaren, som står utelämnad till sin ensamhet och enkelhet med en pipa på mittplan, är helt enkelt inte längre en värdig miljö för en rättskipare att försöka manövrera sig i. 

Jag har själv varit domare (på ungdomsnivå och upp till division fyra, så hold your horses) men vet absolut hur seriöst det tas av förbund redan från tidig nivå. Och hur mycket man då än vill raljera över fysiken på Jon Moss som dömer Premier League, så tror jag vi alla vet att han – och hans kollegor – trots allt klarar både helt sinnessjuka tester rent fysiskt och att de såklart har pannben utan dess like för att klara av att gå in inför mångmiljonpublik varje match och veta att de i det närmsta är lämnade till en överlevnadskamp i en lejonbur.

VAR får inte ses som något slutligt hån mot den grupp domare som trots allt leder Premier League-matcher vecka efter vecka. Det är inte på grund av deras nivå som det just nu har blivit aktuellt. Utan det handlar om hur spelarna växlat upp och dragit ifrån.

Tempot är annat än det som Liverpool kunde bemästra med förbundna ögon och en whisky innanför västen och ändå vinna matcher i på 80-talet och när en miljonpublik sitter beredda med giljotinen framför sina reprisbilder på dator, tv och rentav direkt i telefonen är det hög tid att kapitulera och jämna ut förhållandena.

Att fortsätta chansa på att domarna skulle lyckas vinna matchen nästa år, vore som Einstein så klokt konstaterade: Galenskap.

Vissa kommer tycka att det blir ryckigt och nervdödande när det ska granskas situationer och när mål som firats kanske kommer att blåsas av i efterhand, men det jag tyckte man lärde sig ganska snabbt redan under VM i somras var att det handlar om en inkörningstid för både spelare, ledare, domare och publik – innan det faktiskt sitter där som ett utmärkt komplement.

Spelare kommer lära sig att inte fuska, när de vet att kameran ser allt, och domare kommer att lära sig hur ofta det faktiskt behövs granskas och när de kan fortsätta lita på sin egen intuition. Matchavgörande sekvenser kommer att kunna kontrolleras och vi behöver inte bråka i evighet huruvida Sadio Manés mål (såklart) skulle ha godkänts eller ej och vem vet; vi kanske till och med får en straff på Anfield. Efter över ett år utan en.

VAR kommer att ha sina barnsjukdomar, men kommer med tiden att förvandlas till ett vaccin som kommer få hela sporten att må bättre.

Fokus kommer att ligga på rätt saker och ur ett egoistiskt perspektiv är det ganska självklart att det är till en fördel för ett lag som spenderar merparten av sina matcher i offensiva straffområdet, snarare än det defensiva ditot.

Den assisterande domaren på kanten kommer inte att dra flaggan på en tveksam offside utan vi kommer enbart att straffas för de uppenbara regelbrott som begås mot den bakre linjen. Och i straffområdet får vi extra ögon som övervakar ben och händer som försöker att stoppa Mohamed Salahs flinka fötter. Det enda som kan vara lite riskabelt är väl om videokamerorna får syn på Dejan Lovren i vårt egna straffområde…

För mig är VAR ett självklart val och jag ser fram emot att se det implementeras nästa år. 

* * * * * * * *

Vid dagens möte togs också beslut att fortsätta med ett transferfönster som stänger inför säsongen, likt i år, och det är väl bara att applådera det med.

Något som däremot aldrig kommer att applåderas är att klubbarna även gav vika för Premier Leagues yrkande på att varje klubb ska bidra med £250.000 till ett avgångsvederlag på sammanlagt £5.000.000 till Premier League-pampen Richard Scudamore.

Scudamore har jobbat för Premier League i 19 år och är mannen bakom revolutionen och skapandet av ”världens bästa fotbollsliga”. Han är också mannen som förhandlat tv-avtalen åt klubbarna (där ex. degraderade WBA fick ca £75.000.000 förra året) vilket såklart gör att ”avskedspresenten” rent procentuellt i förhållande till vad han genererat kan framstå som blygsam.

Nageln i ögat i detta fallet blir ju dock att vi landar i en situation där mycket ska ha mer. Scudamore har knappast gått oavlönad genom sina år i Premier League och när ideella organisationer i klubbars namn idag driver välgörenhetsprojekt för att skrapa ihop pengar till foodbanks, eller i Liverpools fall till skadade Sean Cox t.ex, är detta ett stenhårt slag i magen på alla fans.

Om Scudamore är mannen som ”skapade” Premier League. Är inte fansen och stadens invånare då männen och kvinnorna som skapade våra klubbar? Kan ni belöna honom är det minsta man kan förvänta att klubbarna i alla fall allokerar samma belopp till stadens behövande.

Så kan ni inte göra om, så se i alla fall till att göra rätt.