Thomas Wilbacher
Fotbollens la Scala hade återigen klätt sig i sin derbyskrud. På plats som alltid fanns djävulen och ormen.
Il biscione, eller el bisson som han heter på Milano-dialekt, har alltid varit en stark symbol för staden och i Curva Nord har ormen avbildats i mängder av koreografier genom historien. Så mäktig som denna kväll har jag dock aldrig sett el Bisson. På sydsidan svarade de rödsvarta med djävulens kraftiga händer som slet ormen på mitten.
Det må råda vapenvila utanför läktaren men inne på San Siro är det fullt krig när ett av världens fetaste derbyn ska till att avgöras.
***
Just detta derby bar på något extra i känsloväg. Det låg en spänning i Milano-luften som trots att säsongen fortfarande är ung påverkade stämningen. B
åda Milano-klubbarna har lidit av ägarbyten som fortfarande inte burit frukt. Inter har visserligen kommit lite längre i sin satsning och kändes inför säsongen mer harmoniska och lite stabilare, samtidigt som Milan slitit med UEFA´s Financial Fair Play-regler och hot om repressalier från en urspårad värvningssommar 2017 hängande över sig hela sommaren.
Sen kom till slut Paolo Maldini och Leonardo tillbaka i viktiga, tunga chefspositioner i klubben och när säsongen drog i gång rådde det optimism kring Rino Gattusos lag. Men ingen av klubbarna har tid att vänta, tålamodet är slut.
Inter och Milan vill tillbaka till toppen så fort det bara går.
Skynda långsamt? Knappast.
***
Även om hundratals miljoner euro har tagit fotbollskvalitet till Milano igen så var det inte direkt en match man följde med popcorn och Trocadero tillbakalutad i soffan med ett nöjt leende på läpparna.
Det var inte den tekniska kvaliteten, finessen och fantasin som flera gånger i historien både präglat och avgjort Milano-derbyn som dominerade de här 90 minuterna plus tillägg.
Gattuso talade i veckan om ett fysiskt starkare Inter men att Milan var redo för krig. Hans spelare verkade ha tagit honom bokstavligen för som det smällde där nere på hybridgräset, i strålkastarljuset.
Efter 30 minuter linkade Radja Nainggolan av planen efter en duell med Lucas Biglia. Sedan fortsatte det. Inter spelade något bättre, precis som förväntat, och skapade fler farliga chanser. Varsitt mål, näst intill identiska, båda korrekt bortdömda för offside, var det enda nätrasslet vi fick under ordinarie tid.
Mot slutet kändes det som att båda lagen prioriteringar ändrades från att vinna till att riskminimera för att inte förlora. Alla utom Mauro Icardi i alla fall. Av alla spelare på planen fanns ingen med samma hunger att skriva historia den här kvällen.
Och hur skriver man derbyhistoria?
Enkelt, man avgör dem.
***
Ett klassinlägg från Matias Vecino, en dåligt timad utrusning av Gigi Donnarumma, Mauro Icardi i zonen och Pazza Inter klev upp på tronen som kungar av Milano, fram till nästa derby.
Till dess får Milanos djävular fortsätta att söka rätt väg. Än så länge mosar de varken ormar eller vinner några titlar.
Inter däremot är på god väg och jag tror nog att nästa motståndare, Barcelona i Champions League, får vara på sin vakt om de inte vill bli bitna.