Tidigare i höstas avslöjade Aftonbladet att Brommapojkarnas huvudtränare Luis Pimentas stod för ett ledarskap som innehöll pennalism, sexism och rasism och det slutade med att han fick sparken ihop med sin assisterande. Dessutom fick BP:s sportchef Daniel Majstorovic sluta. En som reagerade starkt på avslöjandet var Radiosportens Richard Henriksson som har ett förflutet i BP.
- Jag reagerade, det blir ju extra mycket när jag ändå har varit i föreningen. Men vem reagerar inte när man hör om mobbning på en arbetsplats? Det var fruktansvärt att läsa, och jag kunde genom någon slags kanal få bekräftat att det var sant. Det berörde mig på flera plan. Dels att jag har en väldigt altruistisk läggning i att känna för hur andra personer mår. Det händer i BP, en förening där jag har varit och vet hur det funkar, säger Richard Henriksson i podcasten Lundh.
- Om du då har en tränare som chef som är en mobbare är det otroligt svårt att säga ifrån och stå upp för vad som är rätt. Särskilt om du inte har andra ledande personer som äldre spelare som säger ifrån, även om jag inte vet alla detaljer i detta fall.
Richard Henrikssons moderklubb är Djurgården och han tillhörde A-truppen 1999-2003 och det var under en period då man tog två SM-guld och dessutom ett cupguld och hade spelare som Kim Källström, Andreas Isaksson, Johan Elmander och leddes av tränarduon Sören Åkeby och Zoran Lukic. Henriksson vet hur tufft det vara att slå igenom som ung spelare:
- Jag har själv varit med, jag fostrades i Djurgården och kom upp som väldigt ung där. Jag gjorde allsvensk debut som nyss fyllda 17 år. Det är ingen vuxen person. Jag vet precis hur det är och hur lite du har att komma i en sådan position. Jag upplevde flera gånger som ung spelare, även om det inte går att jämföra med det nu i BP, om beteenden mot mig och mot andra som jag fortfarande i dag tänker på och känner att jag i dag men även några år senare aldrig, aldrig skulle acceptera att bli behandlad på det sättet.
Vad var det för beteende?
- Man ska skilja på saker som utskällningar, för även om jag inte tror på det ledarskapet är det stor skillnad. Men att göras till åtlöje inför andra, att sitta på en frukost som går ut på att en ledare går runt mellan frukostborden och väljer ut vissa unga spelare och mer eller mindre förlöjligar dem på olika sätt. Ofta utifrån deras, i ledarens tycke, bristfälliga prestationer på planen. Det är verkligen ett sätt att trycka ner folk.
- Även om det inte är riktat mot mig och jag inte är homosexuell själv har jag hört ledare som sagt: "Fy fan, om det kommer en bög till det här laget så slutar jag direkt." Det hörde jag när jag var 17-18 år, och jag minns att jag dividerade med mig själv om jag skulle… Jag kan än i dag skämmas för att jag som 17-18-åring inte sade ifrån. Då var jag yngst i laget och längst ner på trappan, men jag har verkligen med mig det från de åren.
- Jag tyckte att det var jätteskönt att komma till U21-landslaget. Där hade vi Torbjörn Nilsson som tränare. Jag visste att frukosten inte skulle gå ut på att en ledare skulle vara ute efter att förnedra folk, även om det inte var så på varje frukost i klubblaget. Jag kunde komma ner till ett taktiksnack inför en match, och när jag kom in i rummet stod det en ledare och snackade skit om mig öppet inför alla. ”Han spelar fotboll som en kvinna.” Jag tar det inte som något nedsättande, men är rätt säker på att det var menat som det. Det kom jag in till. Det var definitivt något jag hade med mig som en mer erfaren spelare, och jag har det nu på min arbetsplats – men ingen sade ifrån. Om jag som yngst inte vågar det, att inte de…
Ingen annan som sa något?
- Det kanske de gjorde när jag inte hörde, men det märktes inte i alla fall. De kunde ha gjort det inför mig. Vi hade spelare i Djurgården som gick och pratade med beteendevetare som en slags mental träning. En del av den mentala träningen var för att de kände sig nedtryckta av lagets tränare.
Det var ändå en tid då Djurgården var framgångsrikt?
- Vilket kanske bidrar till att ingen tog tag i det. Jag fick höra från andra ledare att jag skulle försöka strunta i det. ”Den man älskar agar man.” Det finns säkert en grund till det. Viktigt att berätta när man tar upp det här är att jag fick spela en hel del i Djurgården, men det var inte för att jag inte alltid fick spela, det är inte det som det här handlar om. Att jag inte blev Kim Källström har inget att göra med det, det är två helt olika saker.
Har du någonsin konfronterat de här ledarna om det?
- Nej. Det är så fotbollsvärlden är, man lämnar laget.
Fanns det något intresse i klubben, i och med att andra gick till beteendevetare för att man inte mådde bra, eller är det som vanligt i fotbollsvärlden att man tittar bort?
- Det är många år sedan, jag vet inte exakt hur det funkade. Jag var längst ner i kedjan, jag vågade inte ta upp det någon nivå. Jag ville lyckas. Har man varit med om den erfarenheten, även om det inte var så att jag var mobbad, jag har varit med om kränkande behandling som jag i dag aldrig någonsin skulle tolerera mot mig själv eller någon annan… Då tror jag att man går vidare med någon slags rätts-pathos där man också kan se saker. Även som journalist har jag varit med i sammanhang där man undrar hur folk beter sig. ”Jag kan inte sitta här utan att säga till.” Det kommer ifrån en sådan bakgrund.