En säsong som till stora delar utvecklat sig till AIK:s bästa chans på flera år att faktiskt ta hem Lennart Johanssons pokal. När Malmö slarvade bort sig själva redan från start och AIK för en gångs skull var redo i samma sekund uppenbarade sig snabbt en realistisk öppning för att nästa år inte behöva säga ”i år är året”.
Europaspelet är slitigt och i många fall en klassisk allsvensk ursäkt till att ligaspelet går trögare under sommaren. Men AIK har inte den ursäkten i år, den här truppen är helt ärligt för bra för det. Man ska klara av åtminstone ett par kvalomgångar till Europa League samtidigt som man slåss för SM-guld och fixa båda två.
I alla fall om man låter Argentina spela.
Efter en 1-0-seger på Irland hade AIK allt i egna händer. Men det förrädiska med att ha allt i egna händer och vara den enda som kan fälla krokben på en själv är att det är så lätt hänt att man gör just det.
På Friends arena vaskar ett AIK utan både Kristoffer Olsson och Henok Goitom på planen fram ett par skottförsök i första halvlek, men inget av dem går överhuvudtaget på mål. Och för att vara ett lag som aldrig förlorar och knappt släpper in några mål i allsvenskan gör man det löjligt enkelt för Shamrock att ta ledningen efter knappt tjugo minuter. På en hörna vägrar man markera och låter Daniel Carr peta in det första målet.
Och sedan är det väldigt lite som stämmer för AIK. Det är felpassningar, svaga mottagningar och enormt svårt att överhuvudtaget komma framåt en bra bit in i andra halvlek.
Och om man inte undrade innan började man sannerligen undra nu, vad gör en spelare som Kristoffer Olsson på bänken?
Fram tills att han kommer in med en tredjedel av matchen kvar att spela ser AIK inte sällan trött och viljelöst ut, och trots att AIK har en av ligans bredaste (om inte den allra bredaste) trupper är det tydligt att man leker med elden när man lämnar vissa spelare utanför startelvan.
Man kan helt enkelt inte vila spelare hur som helst. Hur tajt matchningen än är och hur viktigt det än är med fräscha ben på båda fronter.
När Olsson och Goitom kommer in på planen med en tredjedel kvar av matchen är förändringen tydlig, både i attityd och spel.
"Argentina! Argentina! Argentina!", supportrarna vet vem de vill ha in härnäst och de vill ha in honom nu.
Och när Nicolas Stefanelli till slut äntrar planen är det ganska snart hejdå Shamrock.
Det har undrats och frågats var han tagit vägen, varför supervärvningen från förra sommaren som gjorde nio mål och tre assist och skulle vara en av de stora stjärnorna nu inte har fått spela mer än 280 minuter i allsvenskan den här säsongen.
Han var närmast stelfrusen när han skickades på uppvärmning för att komma in i den 83:e minuten i ett roterande AIK och det går bara att spekulera i vad det finns för bakomliggande orsaker till hans frånvaro på planen i år.
Men när han gör målet som skickar AIK vidare till andra kvalomgången sänder det ett antal signaler, både rent sportsliga och utstuderat kryptiska.
Pekfingret först på sig själv, sedan på planen.
Argentina är vidare i Europa League-kvalet och han ska spela. Får han inte göra det här är risken stor att han snart gör det någon annanstans.
Premium
Premium
Premium