Fagerlund: Ni kan inte vaska poäng, Bajen
Hammarby satte sina verser, vägrade lämna över bollen och såg ut att ro hem en ny seger.
Tre minuter var allt Östersund behövde för att vända upp-och-ner på precis allt.
Det går verkligen inte att vaska poäng på det här sättet om man vill vinna allsvenskan.
Fotboll kan vara riktigt kul. Den som brukar muttra elitistiskt att allsvenskan är ”tråkfotboll” borde ha varit Söder om Söder i kväll och sett Hammarby tävla mot Östersund i ett allsvenskt ”battle”.
Här hade vi två lag som ville bjuda på underhållning, sätta sina verser och vägrade lämna över ordet utan en rejäl kapning först. ”Bajen” spelade stundtals väldigt bra fotboll med raka anfall som utgick centralt varpå en passning stack ut mot den offensive Neto Borges till vänster eller möjligen någon kvick medspelare till höger.
VM-febern visade sina symptom ungefär 25 minuter in när några grönvita åskådare började rita ”VAR-tecken” i luften efter att Nikola Djurdjic rivits omkull i straffområdet, men annars gick det inte att bortse ifrån att det här minsann var minst lika mycket fotbollsmässig kvalité som många av gruppspelsmatcherna i Ryssland. I alla fall långt roligare att titta på.
Det danska arvet har fortsatt inflytande
Det finns så många som kan göra mål i Hammarby nuförtiden att det ibland glöms av att en av de giftigaste finns i backlinjen. Jakob Michelsen må vara långt borta men hans danska arv gick att hitta på tre positioner i dag, varav två låg bakom 1–0.
En fast situation damp ner hos Mads Fenger som nickade fram till Björn Paulsen som i sin tur försökte sig på ett sorts Zlatan-avslut med benet i en karatespark. Världsklass var det kanske inte, men bollen fick en läcker bana och damp in bakom Aly Keita. Inte helt oväntat var planens tredje dansk, Jeppe Andersen, först fram att kasta sig i famnen på sin landsman.
Problemet för Östersund i första halvlek var inte att de var så mycket sämre, Hammarby var helt enkelt bättre. Hosam Aiesh, en spelare som många av oss sitter och väntar på, inledde lovande när han avväpnade Borges några gånger. Saman Ghoddos visar så fort han har bollen vid fötterna varför ÖFK, trots en mindre spektakulär vår, fortfarande kan få 40 miljoner kronor för honom.
Men Stefan Billborns mannar betedde sig som han själv gör längs sidlinjen, lugna och trygga men aggressiva vid behov. De skapade chanser, Muamer Tankovic borde nog ha gjort två under första 45. Det fortsatte i den andra halvleken, det såg så säkert ut, och därför kom kvitteringen nästan som en chock. Tesfaldet Tekie fick omarkerad stå och mota i utkanten av straffområdet och Johan Wiland kastade sig inte ens när skottet dök in vid hans högra sida. Där kom vi lite närmare världsklass, av ÖFK:aren då.
Det kan vara farligt att ta sats och dra efter andan.
”Bajen” blundade i tre minuter – och föll
Just som Hammarby laddade för repliken tog Ghoddos emot en passning i liknande läge som sin lagkamrat några ögonblick tidigare och stänkte in ledningsmålet (kanske var det hans sista i allsvenskan på ett tag?). En match som såg ut att bara kunna sluta på ett sätt hade vänts upp-och-ner på tre minuter och publiken rasade ursinnigt.
Djurdjic gestikulerade vilt mot kortsidan, troligtvis ett försök att väcka sina medspelare snarare än supportrarna. Att ta tillbaka en ledning från Östersund är dock lättare sagt än gjort, det verkar inte spela någon roll om det är Graham Potter eller Ian Burchnall som står där i en svart träningsoverall (även om den verkligheten lär komma i kapp så småningom).
Hammarby gapade högst, blundade i tre minuter och föll. Jublet från Östermalm och Solna och alla andra hushåll som inte håller på grabbarna från Söder hördes ända hit och det låg en ångestladdad spänning i luften.
Spelet sitter för det mesta, det kan se fullkomligt briljant ut, men vad gör det?
Det går inte att vaska poäng om man vill vinna allsvenskan.