AIK har elva SM-guld sedan 1891.
Men vissa ögonblick betyder mer än andra.
Här är 5 oförglömliga stunder – som ingen AIK:are någonsin kommer glömma!
SM-guld, 1992:
AIK hade inför säsongen visat upp sitt sämsta ekonomiska resultat på många, många år. Det ledde, av naturliga skäl, till att truppen var lågbudgeterad och mycket tunn.
Två nyförvärv plockades dock in och det skulle – bokstavligt talat! – vara guld värt. För med Dick Lidman och Krister Nordin i truppen gjorde AIK stordåd.
Efter att ha slutat fyra i serien hade man sedan rejäl medstuds i mästerskapsserien.
Ett kryss i den allra sista matchen mot Malmö FF hade, troligtvis, räckt för att säkra SM-guldet.
Vadim Jevtushenko hade två målchanser i den första halvleken och gjorde mål på båda. Men MFF både reducerade och kvitterade och radade sedan upp chanser för ett segermål, men i stället kunde Gary Sundgren, kultspelaren, med fem minuter kvar av matchen skjuta in 3-2. AIK tog sitt första SM-guld på 55, långa år.
SM-guld, 2009:
AIK hade, efter avancemanget till allsvenskan 2005, haft ett par skakiga år bakom sig. Men på hösten 2008 sparkades Rikard Norling och den då oprövade Mikael Stahre tog över.
Det gav önskad effekt.
AIK rustade med en fruktansvärt stabil defensiv och släppte bara in 20 mål på hela säsongen. Framåt var det Antonio Flavio och Ivan Obolo som styrde skeppet och gjorde det väl. AIK gjorde visserligen bara 36 mål framåt (nästan 20 färre än tvåan Göteborg), men det gick ju bra ändå.
Den sista matchen i allsvenskan avslutades med en direkt seriefinal mot IFK Göteborg på Ullevi. AIK skulle säkra guldet vid kryss, men hamnade tidigt i underläge efter att Blåvitt nickat in en hörna.
I den andra halvleken kom Martin Kayongo Mutumba – osynlig i den första halvleken – runt på vänsterkanten, hittade snett bak till Antonio Flavio som distinkt sköt in kvitteringsmålet.
Göteborg låg på för ett segermål, men i slutskedet av matchen kunde Dulee Johnson chippa ut bollen till Daniel Tjernström, en av de största ikonerna i AIK någonsin, som smällde dit 2-1, vilket räckte till både vinst och SM-guld.
En historia så bra att den hade varit svår att skriva på förhand.
AIK-Göteborg, dagarna efter Ivan Turina-beskedet:
Själva matchen var ingenting spektakulärt, men omständigheterna och scenerna runt om kommer aldrig att glömmas bort.
Bara dagar innan hade AIK:s målvakt Ivan Turina gått bort.
Nu väntade plötsligt IFK Göteborg på Friends Arena, i det som skulle bli ett enda stort känslohav.
Redan innan matchen hyllades Turina med banderoller, ett jättetifo föreställande kroaten och under matchen slutade hans namn aldrig att sjungas, såväl av AIK- som Göteborgssupportrar.
I den 27:e minuten avbröts matchen för en minut hedrande, i form av applåder och sånger.
AIK vann matchen med 3-1, men det är – och var även då – sekundärt.
AIK-Napoli, sista matchen på Råsunda:
AIK förlorade visserligen matchen med 1-2, men det spelade ingen större roll för de närmare 30 000 som var på plats.
AIK:s 75 år på Råsunda tog slut, och efter matchen blev det blomsterceremoni med diverse klubb- och supporterrepresentanter och klockan tickade mot midnatt när ”Å vi é AIK” ekade på Råsundas betong för sista gången.
Världsstjärnan Edinson Cavani, som avgjorde matchen på stopptid, sammanfattade det hela väl:
– Fansen gav mig gåshud. De är ett föredöme för alla supportergrupper i världen. Heta men skötsamma. Världsklass!
AIK-AEK Aten, Champions League-miraklet:
AIK hade – under enormt svåra omständigheter, i hög värme och på katastrofal plan – spelat 0-0 i Grekland, men det var någorlunda turligt. AEK hade två stolpskott, och Mattias Asper fick flera gånger rädda Gnagets nolla.
AEK Aten var även dominanta på Råsunda, och låg från matchminut 1 på för ett avgörande mål.
I stället var det Nebojsa Novakovic som fick publiken, strax över 30 000 åskådare, att jubla.
I den 58:e minuten fick han bollen av Daniel Tjernström, och sköt från avstånd in det kanske mest ikoniska AIK-mål som någonsin gjorts.
