Manchester United – Spurs 2-1 (FAcup)

Med en natts sömn för att filtrera bort den omedelbara frustrationen efter slutsignalen och försöka lämna en saklig rapport står jag ändå inför det faktum att vi helt enkelt inte räcker till när det gäller. Efter ännu ett uttåg i FA-cupens semifinal, åtta i rad och nytt rekord, kommer frågorna och tvivlen uppbubblande igen. Vad är det som inte fungerar?

Förlusten mot Juventus belyste problematiken. Skillnaden då var att Spurs spelade riktigt bra och att Juve helt enkelt var snäppet bättre, snäppet smartare. Mot United är det en liknande matchbild men med skillnaden att Spurs inte gör den toppmatch som tillfället kräver. Vissa spelare når inte alls upp till nivå.

Vi börjar med den kollektiva delen. Vi börjar med det som signalerats från Poch’s håll innan match. I intervju efter intervju har han svarat på frågan om vikten av pokaler som att de inte betyder någonting. Om det är för att minska pressen på sina spelare eller för att han helt enkelt inte tycker att medaljer är viktigt låter jag vara osagt, men påståendet är fel. För spelare och fans är medaljer och pokaler viktigt. Kanske till och med viktigast av allt. Pochettinos uttalanden blir därför skadliga. Spelarna vet vad han säger till media och oavsett vad som sägs från ledarhåll innan och under match finns de här tankarna med på planen. Det är inte så viktigt att vinna den här matchen.

Ligan är förlorad. Om vi når upp till hyfsat normal standard i de fyra återstående matcherna har vi säkrat CL-plats nästa säsong. FA-cupen var således det enda kvar att slåss om. Att i en semifinal inte då ge allt blir för mig en gåta. Michel Vorm har vaktat målet i cupen, visst, men att inte starta med Lloris i detta avgörande läget är rent ut sagt konstigt. Vorm är en fullt kapabel målvakt, men Lloris är bättre, Lloris är kapten, Lloris hade nog tagit den där bollen från Herrera.

Om vi går till själva matchen så börjar det ju bra. Eriksen är initiativrik, Son löper sönder försvaret och Alli gör som vanligt mål mot storlag. Andra är inte alls lika bra. Dembélé gör en sällsynt dålig insats, Trippier har svårt med Alexis och Kane är osynlig. Den tvärhand höge Sanchez gör nickmål på inlägg. Ganska talande för den här matchen. Alexis Sanchez är för övrigt matchens spelare med sin inställning.

Kvitteringen ska Dembélé lastas för. Han dräller med boll och blir enkelt av med den i ett för Tottenham dåligt läge.

Spurs äger matchen fram till Sanchez mål. Därefter är det United som kontrollerar den även om statistiken talar mot det. När Herrera sedan gör 2-1 är det ridå. Jag personligen var helt övertygad om att matchen var förlorad redan då, i den 62:a minuten. Mourinho är alldeles för slipad för att släppa detta. Mourinho vet vad pokaler betyder.

Visst, det görs ett halvhjärtat försök till forcering och Dier prickar stolpen men United står slutligen som rättmätiga vinnare. De vinner inte för att de är ett bättre lag än Spurs. De vinner för att de vill vinna och Spurs förlorar för att de inte vill vinna lika mycket som United vill det. Där är essensen av det vi såg.

Vi kan skylla på Vorm, vi kan skylla på Davies. Vi kan påstå att Kane inte gjorde det han ska göra i en så här viktig match och vi kan påstå att Dembélé är sämst när det gäller. Vi kan tycka att Valencia borde blivit utvisad och vi kan tycka att Wanyama var fel byte. Allt vore rätt, men anledningen till att vi förlorar är att Mauricio Pochettino tillåter det.

Underkänt.

Skrivet av: Niclas Mahlm