2016 slutade oerhört dystert för HIF. Degradering från allsvenskan och en läktarskandal på Olympia när supportrar från det egna laget tog sig in på planen och attackerade Jordan Larsson. Även pappa Henrik, som var tränare, var inblandad i tumultet.
- Jag har nog aldrig känt så mycket känslor som den dagen. Från att jag trodde att jag räddat Helsingborg kvar i allsvenskan… Man ser det på min målgest, det är eufori efter att det har varit så tungt hela säsongen. Det kändes som ett riktigt lyft. Man såg att alla blev glada, det var fantastiskt. Det var ungefär fem minuter kvar av matchen, och jag trodde att jag hade avgjort matchen. Från det till att vi ger bort en straff och låter mittbacken driva upp bollen och dra in den i krysset med vänstern… Jag har svårt att smälta det än i dag, säger Jordan Larsson i podcasten Lundh.
Var ni förberedda på det som skulle komma? För det pratades mycket i Helsingborg om att det skulle kunna hända.
- Absolut inte. Jag hade fått höra lite, men det var ingen från säkerhetsavdelningen i Helsingborg som förberedde oss på någonting. Jag känner till och med folk som hade hört av sig till polisen och sade att det här skulle kunna hända och att de skulle vara förberedda på det, men de stod plötsligt borta vid Halmstads fans för att de trodde att Helsingborgssupportrar skulle komma dit. Både polisen och Helsingborg hade information. Jag vet inte om de valde att ignorera det eller om de trodde att det skulle bli ett annat utfall. De var medvetna om det, men de gav oss inte den information som behövdes.
När slutsignalen gick, varför drog du dig inte in?
- Jag såg att min farsa var på väg dit. Jag vet att det kan vara mycket ilska. Även om de är 100 stycken tänker jag inte låta honom stå själv där och få ta det. Sedan kan folk tycka att det är dumdristigt, men det är fortfarande min farsa. Det är klart att jag inte kommer låta honom stå där.
Vad kände du när de kom emot dig?
- Jag såg att de sprang fram och ville att jag skulle ta av tröjan. Jag tänkte att jag antingen kunde skita i tröjan och försvara mig själv eller ge dem tröjan och så skulle det inte vara så mycket mer med det. Jag bestämde mig för att ge dem tröjan. Sedan var det inte så mycket mer med det, de var ju på väg bort. Det var någon som kom och gav mig en knuff bakifrån, och då går jag också igång på allt jag ser framför mig. Man går in i försvar. Som tur var fanns det några väktare och några andra på planen som höll mig tillbaka.
Jordan Larsson har i dag svårt att förstå att åskådarna kunde ta sig in planen som de gjorde.
- Om man till och med har hört från källor att det kan hända, då tycker jag att det är sjukt att man inte väljer att göra något åt det och säkra upp. Det hade kunnat gå riktigt illa för båda mig och min pappa och kanske några av dem också. Jag förstår det inte heller.
Vilket ansvar tycker du ligger på dig och din pappa? Det finns ju en bild på när din pappa går in i stridsställning. Ni kunde ju gått undan.
- Jag känner att de redan var inne på planen, de var fler än vi. Om jag och min pappa hade börjat springa inåt skulle resten välla ner. Jag tycker fortfarande att vi gjorde rätt i att gå fram där. Även om de kanske inte var rädda eller så, de började backa. De var några stycken som bara stod där nere på planen. Jag tror att om jag och pappa hade vänt oss om och sprungit in till omklädningsrummet så hade alla andra vällt ner för att de hade gått igång och velat göra som de andra. Jag tror att vi gjorde rätt.
Hur rädd var du?
- Jag var inte så rädd, om jag ska vara ärlig. Men jag ska inte heller sitta och säga att jag var orädd. Det är klart att det var obehagligt. Jag vet inte hur många de var, men i alla fall ett 20-tal. Det var bara jag och min farsa, så jag ska inte sitta och stoltsera för mycket. Jag kände mig ändå hyfsat lugnt.
Hur rädd är du i dag när du är i Helsingborg?
- Inte rädd alls. Jag har mina vänner och min familj. Jag har fått höra lite om vilka det är, och det är inga farliga människor över huvud taget. Jag känner mig inte rädd. Jag vet också att det är många Helsingborgssupportrar som gillar det som jag gjorde för klubben och även det min pappa gjorde för klubben. Även om det inte blev bra så var det många Helsingborgssupportrar som stod bakom oss och stöttade oss. Det är något som jag uppskattar enormt i dag.
Helsingborg är ingen stor stad, det måste vara lätt att man springer på dem?
- Det är klart att det är möjligt. Man känner mycket folk i stan, så är det ju. Just de som var nere på planen kanske jag inte har sprungit på. Jag kanske har sett någon som har anknytning till supportrarna, men det har aldrig varit någon fara med att de har konfronterat mig eller att jag har konfronterat dem. De låter mig sköta mitt och jag låter dem sköta sitt. Jag tror inte att det är någon grej i deras huvud heller.
I somras var Larsson kallad till Helsingborgs tingsrätt för att vittna om händelserna på Olympia.
- Jag tyckte bara att det var onödigt att jag var där. Det var ganska långt efter, och redan då var det ett avslutat kapitel. De ville ha mig i ett utpekande syfte, men det är svårt att peka ut någon som har mask. Det hände ganska snabbt och det är svårt för mig att sitta där och peka finger. Jag skulle inte vilja sätta dit någon från Helsingborg ändå, även om de var där nere och gjorde fel – det är inte så jag hanterar en sådan situation.
Varför vill du inte sätta dit dem? Det låter som att du vill ta lagen i egna händer?
- Det är inte så jag menar. Det är klart att man inte tycker att de ska få vistas på fotbollsarenor, men samtidigt… Jag tycker inte att det är min uppgift att göra det.
Hur ser du på de straff som de fick?
- Jag kommer inte ihåg vad de fick för straff. Jag har för mig att det var ganska många som kom undan. Jag tycker att det är tråkigt. Det visar på lite brister i säkerhetsansvaret.