"Det var värst – tog otroligt hårt"

– Jag känner en enorm revanschlusta. Jag har varit utan fotboll i två år och bara spelat någon enstaka minut. Jag vill bara springa ut framför publiken och visa att jag klarat av resan, berättar Haris Radetinac.

Karriären kastades omkull en sommardag i juli för drygt två år sedan. Den 16 juli 2015 trasade Radetinac sönder knät. Det var i spel fem mot fem under en träning som Radetinac gjorde illa sig. Mittfältaren var inte i kontakt med någon annan spelare, men fastnade i gräset, och vred till knät.

Radetinac skrek ut sin smärta. Några timmar senare låg han på röntgenbordet och mottog mardrömsbeskedet: korsbandet var av. När yttermittfältaren gjorde startcomeback för Djurgården året efter skadade han samma korsband igen. 

Med en skadeperiod på två år är Radetinac tillbaka igen. Bakom sig har han flera timmar av rehabilitering och tuffa gympass. Nu står den allsvenska comebacken precis framför honom. Under tiden som spelarna i Djurgården haft semester har Radetinac tränat hårt under uppehållet för att vara redo när allsvenskan drar i gång igen den 1 juli. 

"Den första skadan var värst"

På måndagen den 3 juli, när Djurgården tar emot Kalmar FF, är Radetinac startklar.

– Det har gått bra. Känslan är att allt sitter på plats och vi har stegrat upp träningen successivt. Jag har inte ont i knät, vilket är otroligt skönt. Just nu känner jag mig väldigt redo för en comeback och dra i gång fotbollen på allvar, säger Radetinac.

– Tanken var att jag skulle hinna spela någon match innan uppehållet. Jag ville spela de sista två matcherna, men vi kom överens att det bästa vore att vila och invänta uppehållet. Nu har jag fått en extra månad med återhämtning och rehabilitering vilket känns bra. 

Han ser fokuserad och stark ut. Två år av skadehelvete knäcker inte Haris Radetinac. Under sommaren har han genomfört en rad tester och responsen från kroppen har varit över förväntan.

– Jag har utfört en rad tester, bland annat ett beep-test, och det gick väldigt bra tycker jag. I slutändan handlar det om att få spela matcher för att veta om man klarar av 90 minuter eller inte. Det får tiden utvisa, men just nu känns kroppen bra. Jag känner inte att det är ett stort glapp mellan mig och lagkamraterna på träningarna.

Hur har den känslomässiga resan varit?

– Första skadan var värst. Den tog otroligt hårt på mig, berättar Radetinac. 

Det blir tyst för en sekund.

– Det är framför allt den första skadan som gjort att jag blivit starkare mentalt, och det har jag sedan kunnat ta med mig in i den andra rehabiliteringsresan. När jag fick min andra skada i fjol så var situationen annorlunda, då hade jag redan lärt mig hur saker och ting skulle se ut. Man visste när det var dags att kliva upp på cykeln, när man kunde börja gå, när det var dags att springa och börja med boll. Det är nog den största skillnaden. Men jag har krigat på och hela tiden känt ett stort stöd från klubben, familjen och alla supportrar. 

Du verkar vara en typ som vägrar att ge upp.

– Fotbollen är inte bara mitt jobb, det är mitt allt. Jag skulle inte kunna leva utan fotbollen. Även om vissa dagar och veckor varit extremt jobbiga så har familjen underlättat mycket. Att komma hem till min lilla son betyder allt i världen, då har man ingen tid till att tänka på negativa saker. Hans skratt gör att man glömmer bort allt, säger Radetinac.

"Det var en befriande känsla att svettas igen"

När har det varit som tuffast?

– Det jobbigaste var väntan på operationen. Man vill bara ha det gjort och börja om från noll. Tiden efter operationen var också tuff, det händer i princip inget. Man ligger bara hemma i sängen samtidigt som det är fint väder ute. Jag fick inte röra på mig mycket. Jag hade en skena under benet som gjorde det omöjligt för mig att röra knät. Den tiden var tuffast, säger Haris och fortsätter:

– Jag glömmer aldrig känslan när jag kunde gå för första gången efter skadan. Efter ett tag kunde jag börja cykla igen, och det var en så befriande känsla att kunna svettas. Det var en sådan skön känsla.

Vad är skillnaden jämfört med i fjol när du kom tillbaka?

– Det är svårt att jämföra. Det kändes bra i fjol också. Men den här gången har jag tagit mer tid på mig och förhoppningsvis kommer det gynna mig. 

Kerim Mrabti berättade under en intervju i april att ni stöttat varandra på vägen tillbaka. Hur mycket hjälpte det dig att ha Kerim vid sidan?

– Vi fick några månader tillsammans. Kerim har betytt väldigt mycket för mig. Hans skada var nog jobbigare än min, speciellt med tanke på att han missade OS i Rio de Janeiro. Men han tog det väldigt bra. Hade jag varit i hans situation så hade jag nog tagit det ännu hårdare. Det var där jag insåg, att man ska hålla huvudet högt, precis som Kerim gjorde. Vi är jättegoda vänner utanför fotbollen och vi kan prata ut om det mesta och bara hänga. 

Jag har förstått det som att ni fikar väldigt ofta när ni umgås utanför fotbollen.

– Haha. Ja, det stämmer. Men på senare tid har det blivit lite mindre. Han har blivit lite av en toffel (efter sin flickvän) haha. Men annars går vi mycket på fika och käkar god mat hemma hos mig, som min fru brukar laga. Vi kollar serier och filmer, det blir mycket surr och skönt häng. 

Stämmer det att du lägger flera sockerbitar i latten?

– Haha! Kerim kryddar. Jag läste artikeln, men han kryddar. Det klart att jag dricker kaffe med socker. Det är många som gör det i Bosnien Hercegovina, vanligtvis dricker vi starkare kaffe så därför kör man lite socker. Latten är inte så stark, men det är mest en vanesak. Det är samma sak när man dricker te, säger Radetinac och skrattar.

Vad är det bästa med Kerim?

– Han är öppen och skön att hänga med. Vi har alltid något att prata om. Kerim är en avslappnad person som sprider mycket glädje. Det är mycket man kan säga om honom, en positiv kille.

Samtalet närmar sig sitt slut. Men Haris vill säga en sista sak:

– Jag vill tacka för att supportrarna trott på mig. Fansen har säkert väntat på något bra och jag längtar efter att springa ut på planen framför fansen och se dem sjunga.

– Jag hoppas att knät håller.