Legendaren: "Blåvitt behöver en nystart"

Två SM-guld (1996, 2007), två VM-slutspel, två EM-slutspel, 109 landskamper och spel i Champions League på 90-talet. Niclas Alexandersson är tveklöst en av IFK Göteborgs största spelare genom tiderna. Hösten 2009, efter en kortare comeback, var det färdigspelat för gott. 

Men han har hållit sig kvar i fotbollsbranschen, om än i bakgrunden. I åtta år har han jobbat som fotbollsinstruktör på Änglagårdsskolan (årskurs fyra till nio), i vilken IFK Göteborg äger en liten del. 

– Jag undervisar i fotboll ute på planen. Det är lite skillnad på skola och ett lag, här är det mer att man undervisar än att man är tränare. Från början var jag även mentor, men nu är det bara fokus på fotbollen. Det genomförs totalt 36 pass i veckan, så det blir mycket fotboll. Fram tills årsskiftet var jag dessutom tränare för Västra Frölundas duktiga 01-lag. 

Vet eleverna vem du är? 

– I början hade jag lite nytta av det. Men nu brukar jag skryta om att jag spelat med Zlatan, då är man lite hemma. Det är den bästa måttstocken och det kan jag leva på lite till, haha. 

Varför är du fotbollsinstruktör och inte seniortränare? 

– Grunden för att göra något är att man tycker att det är roligt, den dagen det inte är det så försvinner ju drivet. Här får man följa eleven, personen, och den sociala utvecklingen under flera år. Man ser dem varje dag i olika situationer. Man kan vara med och påverka dem i rätt riktning. Som en extra krydda tävlar vi också i olika skolturneringar och i år tog vi dubbla SM-guld med både killarna och tjejerna. 

"Ser gärna att många hamnar i Blåvitt"

– Men tjusningen, det allra roligaste med skolan, är mixen av elever. Man pratar ju ofta om att integrationen inte funkar och det gör den ju inte på många plan, men just fotbollen... vi har en väldigt bra mix. Eleverna är till exempel från Angered, Bergsjön men också Hovås, Kullavik, Bollebygd, Stenungsund och centrum. Killar och tjejer. Fotbollen förenar. 

Änglagårdsskolan kopplas naturligt ihop med Blåvitts akademi, men skolan har elever från 60 klubbar. 

– Vi lever ju på elevpengen. Blåvitt pumpar ju inte in pengar i skolan utan i sin akademi. Vi vill få fram fler duktiga spelare och vi har bidragit till att många tagit klivet. Personligen ser jag ju gärna att många hamnar i IFK. 

Carlos Strandberg, Billy Nordström och Patrik Karlsson Lagemyr har alla gått på Änglagårdsskolan, liksom Tess Tekie (utlandsproffs i Belgien), Felicia de Feo, Anna Larsson och Maja Göthberg (alla Göteborg FC). 

– Men vi erbjuder också utveckling för dem som spelar på hobbynivå. Man kanske kommer från något litet ställe på landet men kan ändå köra här och få totalt fem pass fotboll i veckan. 

Niclas Alexandersson får ofta frågan om han inte vill satsa på att bli elittränare. Svaret är att han är kluven. 

– Tanken finns i bakhuvudet men är inte framplockad. För det första så är det jag gör i dag så fruktansvärt roligt och det finns så mycket att göra på ungdomssidan i Sverige. För det andra har jag haft en 20 år lång elitkarriär. Det är roligt, men påfrestande i form av att man sällan är ledig och det är mycket mer press. Jag väntar på det där riktiga suget. 

Du kanske kan hjälpa Blåvitt på något sätt framöver? 

– Ja, det vet man aldrig. Det jag kan göra nu är att utbilda spelare och förhoppningsvis hamnar många i Blåvitt. 

Tillsammans med hustrun Frida Alexandersson, 42, har han barnen Tilda, 17, Noah, 15, och Thelma, 8. Tilda fick precis ett A-lagskontrakt med Önnereds HK och ska spela elitseriehandboll i höst. 

– Hon har mest spelat med sina kompisar och liksom smugit med, men nu är hon den enda i sin åldersklass som blivit uppflyttad till A-laget. Hon har gjort det väldigt bra. 

Noah är med i P16-landslaget och redan tongivande i division 3-laget Västra Frölunda. Men nu har han brutit foten och beräknas vara tillbaka i slutet av augusti. 

– Det är ju alltid dålig tajmning, men det här var extra dålig tajmning. Hans första riktiga år i A-laget och han gjorde två mål och en assist i matchen innan han skadade sig. Han var riktigt på gång. 

Den givna frågan, när tar Noah steget över? 

– Jag vet att det finns intresse från Blåvitt men även från andra klubbar. Det är ett vägval. För många som inte ens har sett honom spela så är det givet att han ska till Blåvitt, men han måste vara tillräckligt bra. Och vad är bäst för hans utveckling? Blåvitt är spännande, men man har nog tappat en del talanger för att det varit svårt att ta sig upp via ungdomslagen. Det är ett större steg där än i exempelvis Halmstad, Falkenberg, Gais eller Öis. 

– Men skulle hjärtat tala så ser jag gärna honom i Blåvitt.

Känner du igen dig i hans sätt att spela? 

– Ja, men inte till hundra procent. Jag var lite annorlunda som ung jämfört med hur jag var i slutet av karriären, mer offensiv, och man formas på vägen. Men spelförståelse och speluppfattning är väl bådas spetsegenskap skulle jag vilja säga. Han är van att spela mer centralt än vad jag gjorde, men i landslaget har han spelat på kanten. 

Alexandersson håller med Olsson 

– Men jag vill egentligen inte prata för mycket om Noah och därmed sätta onödig press på honom. Han har absolut en del kvaliteter, men det finns väldigt många talangfulla spelare så det är mycket upp till honom själv hur mycket han är beredd att satsa. 

Det är intressant med gener. 

– Ja, men miljö kan vara vara ännu viktigare. Visst, kroppssammansättning och löpsteg, där kan man ju känna igen sig. Men lek med tanken att man hade bytt barn med någon som inte har fotbollsbakgrund, att Noah hamnade i en familj där man aldrig tittar på fotboll eller har några bollar hemma. Då hade han kanske inte utvecklat samma intresse. 

– Men det är inte ovanligt att barnen går i föräldrarnas spår. Bianca Salming, Jordan Larsson... man vet vad det handlar om och kan hålla det på en bra nivå och stimulera utan att pressa. Det finns för många som vill uppnå sina drömmar genom sina barn. Jag har sett många skräckexempel. Man får inte glömma bort att idrott ska vara roligt. 

IFK Göteborg ligger på elfte plats i allsvenskan och brottas med interna problem och taskig ekonomi. Som gammal storspelare lider Niclas Alexandersson lite extra. 

– Det är klart, helst vill man ju att de ska vinna varje år eller åtminstone vara med i toppen varje år. Det är frustrerande när det inte som går som man tänkt. Men det är lätt att sitta vid sidan och kritisera också. Jag är övertygad om att alla gör sitt bästa. Men man har fastnat och någon form av nystart hade behövts. Det blir lätt en ond spiral och en negativ klang. 

– Jonas Olsson sa något bra i en intervju, att det ideala vore att ha det som det var 2007. Då hade vi ett antal hemvändare med erfarenhet och stort Blåvitthjärta kombinerat med unga killar med smittande entusiasm. Vi kunde vägleda dem och ibland sätta dem på plats, höll jag på att säga. Den genuina klubbkänslan betyder mycket och då kanske man löper den där sista metern. Nu har man fått släcka bränder genom att ta in lösningar på kort sikt. Det kan vara okej om det ger resultat men när det inte gör det blir många frustrerande. 

Har varit ihop sedan 1991

Familjen Alexandersson har sålt sitt hus och flyttat till en lägenhet i centrala Göteborg. Niclas och Frida träffades redan 1991 och har alltså hållit ihop i 26 år. 

– Men räknar man med alla gånger man varit i väg med landslaget och på träningsläger så kanske vi bara har levt tillsammans halva tiden, haha. 

Hur lyckas man vara ihop så länge? 

– Finns det något facit där? Jag vet inte, det gäller nog helt enkelt att hitta rätt "match". Frida har alltid funnits med och stöttat mig under min karriär och nu försöker jag göra detsamma med hennes jobb. Det kanske också är gener, vi har båda lyckliga föräldrar som också håller ihop. Sedan får man väl bestämma sig också, det är så med allting. Ett äktenskap har både med- och motgångar och det gäller att kunna tackla det, precis som i fotbollskarriären.