Vad kan vi begära? När skall det begäras? Hur skall det begäras? Jag tänker att lag som Häcken alltid klarar sig. Alltid slipper kritik. Den riktiga kritiken. Den bitande kritiken. Den som känns. Utifrån. Internt finns det en tro att det är nu det kan hända. Mikael Stahre har gjort vad han kom för. Defensiven är stabilare än under Stefan Lundins dagar, baklängesmålen färre än tidigare och undantaget Alexander Faltsetas och Jasmin Sudic finns det inget skadeläge att prata om heller.
Lag tar tid. Skall ges tid. Det kallas tålamod. Förmåga att inte styras av resultat. Att ta en match i taget och summera efteråt.
Det började knorras efter 0-0 mot AFC senast. Det fortsatte i pausfikat på måndagskvällen, vårsäsongens sista hemmamatch. Tar Dalehu Irandust och Alexander Farnerud syre av varandra, vem fyller på när Alhassan Kamara plockas bort av två norrländska fyrtornen Tom Pettersson (från Trollhättan) och Sotiros Papgiannopoulus (från Stockholm)? Hur kan Nasiru Mohammed fortfarande kännas som en junior och fanns den riktiga viljan, den riktiga tron och det riktiga drivet?
De frågorna överskuggades av varför godiset dröjde till andra halvlek. För det kom då. Med Chisom Egbuchulam på planen, med Egzon Binaku inbytt och med Rasmus Lindgren i skottagen.
Plötsligt fanns lägena, trycket – och ytorna för Östersund att kontra på. Det finns så mycket kraft och skicklighet i detta Östersundslag att det inte går att peka ut vem av Saman Ghoddos, Ken Sema, Fouad Bachirou, Hosam Aiesh eller Salisu Gero som betyder mest och som gör mest nytta.
Det var inget tåg som gick på måndagskvällen, det var ett gyllene läge som försvann, som bjöds bort och jag undrar hur lång tid det tar att vända ett välmående Häcken till ett vinnande Häcken.
De har allt: Spelarna, talangen, pengarna och strategierna, men ändå inget. Noll poäng, tre ribbträffar, inga mål och sju poäng till täten. Vi skall vinna guld inom fem år, gärna redan i år, förkunnade klubbdirektören Dennis Andersson på ett årsmöte inför säsongen.
Jag misstror inte inställningen, men saknar samhandlingen. Om det är Farneruds eller Stahres fel skall jag låta vara osagt. Och färgat av avslutningen saknas inte kraft.
Det saknades inte chanser. Saken är snarare att laget inte skall behöva försätta sig i en situation som mot Östersund. Billig straff? Det är inte vad det handlar om. Och det blir inte lättare mot Elfsborg på fredag.
Överdrivet kritisk? Jag tycker inte det. Häcken har en trupp som skall utmana om guldet, inte förlora hemmamatcher mot Östersund.
Under tisdagen tas U21-EM-truppen ut. Två Häckenspelare är aktuella. Jag tror varken Binaku eller Irandust får chansen.
Plus:
Peter Abrahamsson var bra igen. Chisom Egbuchulam gjorde ett fint inhopp. Jag ser gärna honom igen, redan mot Elfsborg.
Minus:
Det är svårt att kritisera Östersund för tidsödande igångsättande när man själv i grunden gillar just det. Ändå skönt av Stahre att erkänna det.
